Är skild och lever med ett barn som har socialfobi och som valt att bo på heltid hos mig.

I helgen bor min son hos sin pappa och jag är feberfri efter flera dagar. Jag har hämtat ut matvaror på coop och hämtat mina nya glasögon.

Landar hemma på balkongen i solskenet med ett glas rosé och boken som Björn Natthiko Lindblad har skrivit "Jag kan ha fel". Det låter som att jag är en van bokäsare men jag hindras ofta av sådant som gör att jag mår bra, så kallad egen tid, där själen läker.

Nå väl, jag sitter på balkongen och känner mig i fas! Jag läser Björns bok och både skrattar och gråter. Känner igen mig i strävan efter perfektion och blir träffad och berörd av bokens ärlighet inför det egna jaget kontra målet han     strävar efter. Det som träffar är "tro inte på allt du tänker, du kan ha fel". Vad ofta tankarna skenar iväg med stress, otillräcklighet och ibland ångest. Vem är jag nu?

Jag är skild med två barn. Ett av barnen bor varannan vecka medan det andra barnet som är tonåring har valt att bo hos mig. Det uttryckte min son efter stor vånda, när jag dragit ur honom det. Min önskan är att han ska må bra och målet är att han ska vilja bo varanna vecka igen om det är det han önskar. Detta för att få en så god och nära relation med sin pappa som det är möjligt! Men om det inte blir så är jag glad för att hans pappa tar initiativ till klavitétid med min äldsta son.

Efter att ha läst otaliga kapitel i boken känner jag att dagens solande har tagit ut sin rätt och jag lägger mig i badet.

Ritualen blir att jag först tvättar mig ren för att sedan krypa ned i badet till musiklistan "peace" på spotify. Känner mig ovan att ha egen tid. Men när jag praktiserar mitt vardande i badet och känner vattnet som omsluter min kropp och hur badsalter löser upp sig, kommer känslor av sorg. Den kommer som ett dundrande åskväder.

Tankar om ett brustet äktenskap, där jag gett allt av mig själv och sedan blivit tom. Där jag inte satt gränser för vad som fick mig att må bra och inte, i kombination med en make som satte sina behov först. Den låga självkänslan han hade fick honom att bli en frånvarande far i jakt på en karriär och att axla ansvaret av att vara en försörjare, trots att jag har arbetat under hela vårt äktenskap. Han hittade fel hos mig och vårt hem och skämtade på min bekostad. Det bröt ned mig till en punkt att jag till slut valde att skilja mig.

Sorgen idag är att när vi skulle fytta isär var det självklar för honom att han skulle behålla huset då han byggt och renoverat så mycket på det. Att jag har haft ansvaret för hemmet och barnen dygnet runt i många år var inget värt i hans värld. Vilket misslyckande! Trots många och långa samtal kunde inte förståelse infinna sig. Men inte så otrolig med två trasiga människor som inte visste bättre.

Björn skriver att den viktigaste relation vi har i livet är den vi har med oss själva. Så sant! Varför har jag inte odlat den? Varför har jag inte bemött mig själv med medkänsla och värme? Var kommer de höga kraven ifrån? Tänk om vi kunde vara lika kärleksulla, förlåtande och villkorslösa med oss själva som med våra barn eller vår bästa vän? Har ni någonsin blivit attackerad på jobbet? Björn skriver att att vi inte är kärlekfulla och förlåtande mot oss själva kan vi inte vara det mot andra heller. Det blir nog mycket svårare i alla fall... Det förklarar en del :) Det går visst att bestämma sig för att inte tycka illa om sig själv eller andra. Låter fantastiskt! Det Björn beskriver om kärlek är fyra punkter: Kärleksfullhet, medkänsla, människans inneboende förmåga att glädjas åt egen och andras medgång och upphöjt jämnmod. Upphöjt jämnmod innebär att bejaka sitt varsevarande; sitt varande, klarvaket. Att kunna ta in allt och att förstå att det inte kunda vara på något annat sätt. Acceptans. Acceptans, vad svårt!

Ja, mitt liv blev så här. Vad gäller oro för framtiden talar författaren om att vi går omkring med två resväskor i livet; en med det förflutna och en med framtiden. Men vi kan välja att sätta ned resväskorna och var i nuet. Varsevarande. 

Jag arbetar som skolksköterska och uppmanar ofta mina elever att träna hjärna att hitta det som är positivt.

Vad är positivt i mitt liv?

Om jag skalar bort oro för ekonomi och framtid är jag tacksam för mitt jobb och mina barn. Jag är tacksam för att jag är jag,med allt som jag är! Fördelen med att vara ensamstående är att jag får andas fritt! Jag behöver inte bli nedbuten längre utan kan vara mer tillfreds med den jag är. Mina föräldrar följer mig på min livsstig i upp och nedgångar. Att möta mina elever, där de befinner sig, ger så mycket glädje! Tänk att få betyda något för någon. 

Vad är du tacksam för? Vad är meningen med våra liv? För mig är det vänskap, kärlek och att vara i nuet och glädjas, trots sorgen.

Jag börjar läkar nu.